Hesslow.com

VÄMJELIGT FLODGREN
Rektorn för Lunds universitet, Boel Flodgren, har nyligen försvarat sin omstridda idé att reservera30 professurer för kvinnor (SDS 23/3). Hon skriver bl a att "man inte behöver oroa sig" överförslaget, eftersom det finns så många professorer att dessa 30 bara skulle öka den kvinnliga andelenmed 1.5% (från 7 till 8.5%). Därför menar hon att reaktionen är "hysterisk" och antyder att denskulle bero på att man "till varje pris vill försvara det bestående". Gunnel Holm, byrådirektör viduniversitetet tror att männen är ”ohyggligt rädda för kvinnor” (30/3). Härigenom demonstrerarbåda att de inte alls har begripit själva kärnfrågan.
Det viktigaste argumentet mot könskvotering är att det innebär ett brott mot två utomordentligtviktiga principer. Den ena är att man inte skall diskriminera människor efter kön, ras eller någotannat irrelevant kriterium. Härvid spelar naturligtvis antalet diskriminerade eller favoriseradepersoner ingen avgörande roll. Om man hade diskuterat att reservera en endaste professur för ariereller för män, så hade nog ingen sagt att den proteststorm som då skulle ha infunnit sig vore"hysteriskt" eftersom det ju bara gäller en halv promille av professurerna! Den andra principen är att vetenskapliga tjänster bör tillsättas efter vetenskapliga meriter. För attslå vakt om kvaliteten på det arbete som utförs vid universiteten har man utvecklat ett omfattandesystem av värderingar och arbetsformer som syftar till att minska riskerna för olika slag avpartiskhet och nepotism. Ett exempel är det ytterligt omständliga sakkunnigförfarandet vidtillsättningar av professurer och universitetslektorat.
Det förhållandet att man inte alltid lyckas leva upp till de högt ställda målen är tråkigt, men det kanju inte vara ett skäl att undergräva själva principen! Det är tvärtom just därför att kravet påopartiskhet är så svårt att uppfylla, som det är särskilt viktigt att inskärpa dess karaktär avgrundläggande princip och att inte undergräva vetenskapssamhällets moral genom onödiga avstegfrån den.
Förslaget att frångå hävdvunna principer för att tillfredsställa tillfälliga opinioner är utomordentligtfarligt, inte därför att just de professorer och forskarassistenter som skulle komma ifråga skulle varaså förskräckligt dåliga, utan därför att det innebär stadfästandet av en helt ny syn på målet med denakademiska verksamheten.
Nu kan det naturligtvis sägas att man måste kunna tumma även på viktiga principer när det finnsmycket starka skäl härför. Man kan emellertid lätt konstatera att de argument som framförts förkvotering är ogenomtänkta och förvirrade.
Ett argument är att det är ett "rättvisekrav". Detta framförs ibland tillsammans med påståendet attkvinnor tidigare länge har missgynnats och att män har fått sina tjänster "därför att de är män".
Men inga bevis har än så länge framförts för påståendet att kvinnor skulle ha missgynnats vidakademiska tillsättningar. Tvärtom har det framkommit att kvinnor som sökt professurer ihumanistiska ämnen vid Lunds universitet haft större chans att lyckas än de manligakonkurrenterna. Hur förhållandena är vid andra fakulteter har inte undersökts, men bevisbördanligger på kvoteringsförespråkarna. Dessutom kommer en kvotering inte alls rätta till någonorättvisa ens om en sådan förekommit. De kvinnor som skulle kvoteras in är ju helt andra än depåstås ha diskriminerats. Slutligen skapar man ju nya orättvisor genom att man nu avser att Ett andra argument är att man anser sig kunna höja forskningens kvalitet genom att tillföra dennågot som kallas "kvinnliga perspektiv". Vad detta konkret betyder är dock dunkelt. Det ankommernaturligtvis på kvoteringsförespråkarna att klargöra vilka kvinnliga perspektiv som saknas iteoretisk fysik, neurofysiologi eller elautomatik för att nu nämna några av de ämnen där kvinnor ärsärskilt underrepresentrerade och därför särskilt bör favoriseras. Om man verkligen vet vad mantalar om här, så kan man dessutom ange detta i ämnesbeskrivningarna och därmed lämnamöjligheten öppen för att kanske även män kan tillföra det önskade perspektivet.
Ett tredje argument är att kvinnliga professorer kan tjäna som förebilder och därför uppmuntrayngre kvinnor att göra akademisk karriär. Här tar man för givet att det är ett samhällsintresse attfler kvinnor ägnar sig åt forskning i mansdominerade ämnen, men det enda skäl som har anförts fördetta är det grumliga talet om "kvinnliga perspektiv". Även om fler kvinnliga fysiker verkligenvore ett samhällsintresse, så är det knappast troligt att en ökning av andelen kvinnliga professorerfrån 7 till 8.5% skulle kunna ha någon avgörande inspirerande effekt.
Könskvotering av akademiska tjänster kommer att skada respekten för viktiga principer och detåligger naturligtvis förespråkarna att prestera några genomtänkta argument för att denna skadauppvägs av någon vinst. Detta har inte skett. Att personer som är ansvariga för våra universitet ärberedda att åsidosätta grundläggande principer på så lösa boliner är pinsamt, för att inte sägavämjeligt.

Source: http://www.hesslow.com/germund/POPMEDIA/Politik/pdf_filer/flodgren.pdf