Kaarlo tuori

Folktinget har begärt ett utlåtande av mig om vissa frågor som är relaterade till beaktandet av de språkliga rättigheterna vid reformen av kommunstrukturen. Som mitt utlåtande anför jag Grundlagens bestämmelser om ändringar av kommunindelningen Enligt 121 § 1 mom. i grundlagen är Finland indelat i kommuner, vilkas förvaltning ska grunda sig på självstyrelse för kommunens invånare. I 122 § 2 mom. i grundlagen förutsätts åter att bestämmelser om grunderna för kommunindelning utfärdas genom lag. För närvarande är 2009 års kommunindelningslag (1698/2009) i kraft. Lagstiftarens rätt att med stöd av 122 § 2 mom. i grundlagen föreskriva om grunderna för kommunindelningen genom lag är dock inte obegränsad utan vid utövandet av den ska de övriga bestämmelserna i grundlagen beaktas, såsom bestämmelserna om en ändring av den administrativa indelningen (122 § 1 mom.) och om de grundläggande språkliga rättigheterna (17 §). Den förstnämnda bestämmelsen lyder som så: ”När förvaltningen organiseras ska en indelning i sinsemellan förenliga områden eftersträvas så att den finsk- och svenskspråkiga befolkningens möjligheter att erhålla tjänster på det egna språket tillgodoses enligt lika grunder.” Bestämmelsen ska tillämpas på alla administrativa områdesindelningar, d.v.s. inte bara på statens region- och lokalförvaltning utan också på kommunalförvaltningen. Den har på så vis samma tillämpningsområde som 50 § 3 mom. i 1919 års regeringsform som tidigare tillämpades vid ändringar av administrativa indelningar. Bestämmelsen i regeringsformen var mer detaljerad än den i 122 § 1 mom. i grundlagen. Enligt regeringsformen skulle vid nyreglering av förvaltningsområdens gränser ”iakttagas, att dessa, där förhållandena det medgiva, bliva enspråkiga, finsk- eller svenskspråkiga, eller att åtminstone minoriteterna med annat språk inom desamma bliva möjligast små". Uttrycket ”ska … eftersträvas” som används i 122 § 1 mom. i grundlagen kan tolkas så att bestämmelsen inte är absolut bindande i fråga om de delar som gäller beaktandet av språkförhållandena. Det är ändå motiverat att anse att uttrycket ”ska … eftersträvas” gäller förenliga förvaltningsområden och inte likabehandling av den finsk- och svenskspråkiga befolkningen. Den här tolkningen underbyggs av att det har bestämts särskilt och förpliktande om likabehandling i den andra meningen i 17 § 2 mom. i grundlagen. I den här bestämmelsen sägs att ”det allmänna ska tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder”. I regeringens proposition till riksdagen med förslag till ändring av grundlagarnas stadganden om de grundläggande fri- och rättigheterna konstaterades att ”stadgandet förutsätter vid sidan av denna formellt jämställda behandling av språken också att den faktiska jämlikheten mellan den finsk- och svenskspråkiga befolkningen tryggas” och att ”stadgandet har betydelse t.ex. för ordnandet av samhällsservice samt skol- och andra bildningsförhållanden och informationsförmedling på det egna språket” (RP 309/1993 rd, s. 65). Lagrummet 122 § 1 mom. i grundlagen måste därför tolkas med utgångspunkt i 17 § 2 mom. vilket gör bestämmelsen juridiskt bindande till de delar som gäller språklig jämlikhet. Den här tolkningen motsvarar även regeringens proposition till ny grundlag. I detaljmotiveringen till 122 § 1 mom. i grundlagen hänvisade regeringen särskilt till 17 § 2 mom. Regeringen framhöll att det är viktigt att ”förvaltningen organiseras med beaktande av de grundläggande språkliga rättigheterna … samt att den tryggar den svensk- och finskspråkiga befolkningens möjligheter att bli betjänad på sitt eget språk”. (RP 1/1998 rd, s. 177). Till det här uttalandet i förarbetet till grundlagen har sedermera hänvisats bl.a. i grundlagsutskottets utlåtande 37/2006 rd om lagen om en kommun- och servicestrukturreform liksom i utlåtandet om revideringen av regionförvaltningen 21/2009 rd. I det senare utlåtandet hänvisade utskottet också till det som regeringen framhöll i regeringens proposition till ny grundlag vilket har följande lydelse: ”Grundlagens 17 § förutsätter i sin tur inte bara att språken ska behandlas formellt lika utan också att den faktiska jämlikheten mellan finskspråkiga och svenskspråkiga garanteras bland annat när samhällelig service organiseras”. Dessutom har den grundläggande rättighet som avses i den första meningen i 17 § 2 mom. i grundlagen betydelse vid ändringar av områdesindelningen. I det här lagrummet i grundlagen sägs att ”var och ens rätt att hos domstol och andra myndigheter i egen sak använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska, samt att få expeditioner på detta språk ska tryggas genom lag”. De bestämmelser som förutsätts i 17 § 2 mom. i grundlagen finns för närvarande I 122 § 1 mom. i grundlagen finns i själva verket två bestämmelser. Den första av dem gäller en strävan efter en indelning i sinsemellan förenliga områden. Den språkliga utformningen låter förstå att man på grundval av tungt vägande aspekter kan göra avkall på förenligheten. Den andra bestämmelsen gäller däremot beaktandet av den språkliga jämlikheten och blir å sin sida absolut bindande på grundval av bestämmelserna i 17 § i grundlagen vilka gäller de språkliga rättigheterna. Dessutom måste man vid tolkningen fästa uppmärksamhet vid de här två bestämmelsernas inbördes förhållande vilket även grundlagsutskottet konstaterade i sitt betänkande om regeringens proposition till ny grundlag. Utskottet framhöll vid bedömningen av 122 § i grundlagen att de språkliga förhållandena kan vara ett sådant särskilt skäl som berättigar till avsteg från i och för sig förenliga områden. Enligt utskottet betyder detta bland annat att om en administrativt fungerande områdesindelning kan definieras på flera alternativa sätt, förutsätter skyldigheten att tillgodose de grundläggande rättigheterna att man väljer det alternativ som bäst tillgodoser de grundläggande språkliga rättigheterna. (GrUB Grundlagsutskottet hänvisade i sitt utlåtande om revideringen av regionförvaltningen 21/2009 rd till de uttalanden som i förarbetet till grundlagen framlades om 122 § 1 mom. Enligt utskottet betyder den tolkning som det framlägger om de två bestämmelserna i 122 § 1 mom. i sitt betänkande 10/1998 rd ”bland annat att om en administrativt fungerande områdesindelning kan definieras på flera alternativa sätt, förutsätter skyldigheten att tillgodose de grundläggande rättigheterna att man väljer det alternativ som bäst tillgodoser de grundläggande språkliga rättigheterna”. Grundlagsutskottet lade särskild vikt vid det faktiska tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna och bedömde ur den här synvinkeln en situation där till ett omfattande geografiskt verksamhetsområde hör endast en tvåspråkig kommun: Det finns risk för att möjligheterna för dem som hör till en språklig minoritet att få tillgång till tjänster på sitt eget språk, liksom också deras möjligheter till medinflytande i den regionala förvaltningen över lag, ställs på spel inte minst om den språkliga minoriteten blir en mycket liten grupp i periferin. I princip är åtminstone det ett problem ur grundlagssynvinkel om det bara finns en enda tvåspråkig kommun inom en myndighets eller centrals verksamhetsområde. I sitt utlåtande om revideringen av regionförvaltningen 21/2009 rd underströk grundlagsutskottet också att de grundläggande språkliga rättigheterna måste vägas in redan när en områdesindelning och ändringar i den bereds. Enligt utskottet var det i samband med totalreformen av den statliga regionförvaltningen viktigt att göra en grundlig bedömning av hur olika tänkbara områdesindelningar tillgodoser den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningens faktiska möjligheter att få tjänster på sitt eget språk i enlighet med grundlagens krav. Det är befogat att ställa samma krav även på reformen som gäller kommunstrukturen. Grundlagsutskottet underströk i sitt betänkande som gällde grundlagen 10/1998 rd betydelsen av de språkliga rättigheterna även när det med stöd av 122 § 2 mom. i grundlagen utfärdas bestämmelser genom lag om kommunindelningen. Utskottet fann ”det viktigt att det i lagstiftningen beaktas att ändringar i kommunindelningen inte får påverka kommunens språkliga ställning eller försämra språkgruppernas möjligheter att klara sig på sitt eget språk.” Utlåtandet ger uttryck för den premiss som enligt grundlagen ska följas i lagstiftningen som reglerar kommunindelningen och i de beslut som fattas med stöd av den, och som innebär att man ska undvika sådana ändringar av kommunindelningen vilka påverkar kommunernas språkliga ställning. Genom det betonas även principen om att ändringar inte får “försämra språkgruppernas möjligheter att klara sig på sitt eget språk”. År 1998 anslöt sig Finland till den inom Europarådet upprättade europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (FördrS 23/1998). Även i den förutsätts det att man beaktar de språkliga rättigheterna vid administrativa områdesindelningar. I artikel 7 (1) i stadgan räknas upp de principer i fråga om landsdels- eller minoritetsspråk inom de territorier där sådana språk används, och i enlighet med situationen för varje språk, vilka parterna ska bygga sin politik, lagstiftning och praxis på. Till de här principerna hör “respekt för det geografiska området för varje landsdels- eller minoritetsspråk för att trygga att gällande eller ny administrativ indelning inte utgör hinder mot främjande av ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk” (punkt b). Finland har vid ratificeringen förbundit sig att tillämpa stadgan också på det svenska språket “i form av ett officiellt språk som i mindre utsträckning talas i Finland”. Bestämmelserna i Finlands grundlag ska tolkas så att de står i samklang med de skyldigheter som framgår av stadgan. Skyldigheten som det föreskrivs om i artikel 7(1b) stärker de slutsatser som jag ovan dragit om 122 § 1 mom. och 17 § i grundlagen. Hur reformen av kommunstrukturen eventuellt inverkar på kommunernas språkliga ställning och invånarnas språkliga rättigheter Bestämmelser om de kriterier med stöd av vilka statsrådet beslutar om kommunerna är en- eller tvåspråkiga finns i dag i 5 § 2 mom. i språklagen. Reformen av kommunstrukturen kan leda till följande slags ändringar av kommunernas språkliga ställning och av kommuninvånarnas språkliga rättigheter: (1) en enspråkigt svensk kommun blir en del av en tvåspråkig kommun med (2) en enspråkigt svensk kommun blir en del av en tvåspråkig kommun med (3) en enspråkigt svensk kommun blir en del av en enspråkig kommun med (4) en tvåspråkig kommun med svenska som majoritetsspråk blir en del av en tvåspråkig Alla de här ändringarna inverkar på de svenskspråkiga invånarnas språkliga rättigheter. Framför allt när en enspråkigt svensk kommun och en tvåspråkig kommun ändras till en enspråkigt finsk kommun försvagas tillgodoseendet av de rättigheter som tryggas med stöd av 17 § 2 mom. i grundlagen. Det här gäller i första hand rätten att hos domstol och andra myndigheter i egen sak använda sitt eget språk och att få expeditioner på detta språk. Huvudregeln i enlighet med 12 § 2 mom. och 19 § 1 mom. i språklagen är att enspråkiga myndigheter använder myndighetens språk som handläggningsspråk i förvaltningsärenden och handlingar som myndigheten utfärdar i ärendena skrivs på det här språket. Enligt 20 § 3 mom. i lagen ska en enspråkig kommunal myndighet på begäran ge parten en avgiftsfri officiell översättning av en expedition i ärenden som väcks av myndigheten och som direkt gäller grundläggande rättigheter för parten eller någon som är i hans eller hennes vård eller om myndigheten ålägger honom eller henne någon skyldighet. I exempelvis ansökningsärenden som väcks av en part och som gäller sociala förmåner gäller inte rätten till Även bestämmelsen i 23 § i språklagen om att betjäna allmänheten på finska och svenska gäller endast tvåspråkiga myndigheter. De kommunala bolagens skyldighet att betjäna och informera allmänheten på finska och svenska gäller enligt lag också endast bolag där en eller flera tvåspråkiga kommuner eller kommuner med olika språk har bestämmanderätt (24.1 §). Svenskspråkiga förtroendevalda i en enspråkigt finsk kommun har inte heller längre rätt att använda svenska vid sammanträden och i skriftliga yttranden eller ställningstaganden som fogas till protokollet eller ett betänkande (28 §) och fullmäktiges möteskallelser och protokoll Såsom det har framgått av det ovan anförda har grundlagsutskottet betonat betydelsen av det faktiska tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna. Grundlagsutskottet framhöll i sitt utlåtande om revideringen av regionförvaltningen 21/2009 rd att det med tanke på grundlagen är problematiskt med en situation där den språkliga minoriteten blir en mycket liten grupp i periferin. Utskottets bedömning om att “det finns risk för att möjligheterna för dem som hör till en språklig minoritet att få tillgång till tjänster på sitt eget språk, liksom också deras möjligheter till medinflytande i den regionala förvaltningen över lag, ställs på spel inte minst om den språkliga minoriteten blir en mycket liten grupp i periferin”, kan vara av betydelse också vid ändringar av kommunindelningen. Det här gäller förutom en ändring av kommunens språkliga ställning också situationer där en tvåspråkig kommun förblir tvåspråkig men där de svenskspråkigas andel blir markant mindre med tanke på det faktiska tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna. De språkliga rättigheterna, som det i enlighet med det som föreskrivs i 17 § 2 mom. i grundlagen finns noggrannare bestämmelser om i språklagen, är inte absoluta rättigheter som inte alls kan begränsas eller vars tillgodoseende under inga omständigheter kan försvagas. De är dock i grundlagen fastslagna principer vilket accentuerar att de är av vikt. De omfattas av den premiss som grundlagsutskottet betonade såväl i sitt betänkande om grundlagen som i sitt utlåtande om revideringen av regionförvaltningen: ”om en administrativt fungerande områdesindelning kan definieras på flera alternativa sätt, förutsätter skyldigheten att tillgodose de grundläggande rättigheterna att man väljer det alternativ som bäst tillgodoser de grundläggande språkliga rättigheterna”. Hur reformen av kommunstrukturen eventuellt inverkar på den svenskspråkiga befolkningens Såsom jag har konstaterat ovan förlorar svenskspråkiga kommunala förtroendevalda sin rätt att använda sitt eget språk vid sammanträden och i skriftliga yttranden om en kommun ändras till en enspråkigt finsk kommun. Fullmäktiges möteskallelser och protokoll skrivs då inte heller längre på svenska. Förhållandet mellan kommunernas språkliga ställning och den kommunala demokratin bör dock analyseras ur ett bredare perspektiv än enbart ur perspektivet för de förtroendevaldas språkliga rättigheter. Den kommunala självstyrelsen grundar sig redan utifrån den språkliga utformningen i 121 § 1 mom. i grundlagen på självstyrelse för kommunens invånare och såsom grundlagsutskottet i utlåtandepraxisen har betonat ingår kravet på kommunal demokrati i den kommunala självstyrelsen som tryggas i grundlagen. Dessutom ska det allmänna enligt 14 § 3 mom. i grundlagen ”främja den enskildes möjligheter att delta i samhällelig verksamhet och att påverka beslut som gäller honom eller henne själv”. Bildandet av större kommuner ökar avståndet mellan det kommunala beslutsfattandet och kommuninvånarna. Man kan anse att det här minskar kommuninvånarnas möjligheter till att utöva inflytande och att det på samma gång försvagar den kommunala demokratin om man till reformen inte fogar nya institutionella och tillvägagångsrelaterade lösningar som innebär nya möjligheter till att utöva inflytande. I och med att traditionella kommuner upplöses bryts kommunala lojalitets- och identitetsband vilket också kan leda till att den kommunala demokratin försvagas. Demokratin kan inte heller på den kommunala nivån fungera om de personer som utövar den inte känner samhörighet och om kommunens angelägenheter inte på ett reellt sätt upplevs Man kan anta att den språkliga identiteten och samhörigheten framför allt i svenskspråkiga och tvåspråkiga kommuner är ytterst viktiga faktorer för den lokala identifiering och det lokala engagemang som den kommunala demokratin förutsätter. Med anledning av det här bör som kriterier vid bedömningen av ändringar av kommunernas språkliga ställning användas den kommunala självstyrelsen, som tryggas med stöd av 121 § i grundlagen, och det däri ingående kravet på demokrati samt möjligheten att delta och utöva inflytande på det sätt som det föreskrivs om i 14 § 3 mom. i grundlagen. Vikten av de aspekter som gäller de språkliga rättigheterna vid reformen av Reformen av kommunstrukturen har motiverats även med tillgodoseendet av de sociala och kulturella grundläggande rättigheterna. I dagsläget ska kommunerna i första hand organisera social-, hälso- och sjukvården för att tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälso- och sjukvårdstjänster på det sätt som det föreskrivs om i 19 § 3 mom. i grundlagen. Kommunerna ska dessutom enligt 16 § 2 mom. organisera förutom den grundläggande utbildningen, som avses i 16 § 1 mom. i grundlagen, också annan än grundläggande utbildning liksom även ett biblioteksväsende för att tillgodose de grundläggande kulturella rättigheterna och för att trygga möjligheterna att utveckla sig själv på det sätt som avses i det här lagrummet i grundlagen. I den offentliga debatten har det framhållits att ett flertal av de nuvarande primärkommunerna är för små enheter med tanke på befolkningsunderlag och skatteinkomster för att ordna tjänsterna som syftar till att tillgodose de sociala och kulturella grundläggande rättigheterna. Det har dessutom hänvisats till den i 6 § i grundlagen fastslagna principen om jämlikhet vilken har ansetts förutsätta att de tjänster som tillhandahålls för att tillgodose de grundläggande rättigheterna ska ligga på ungefär samma nivå oberoende av Argumentet som vädjar till de sociala och kulturella grundläggande rättigheterna är betydelsefullt men dess statsförfattningsrättsliga relevans har en gräns. Även de språkliga rättigheterna är grundläggande rättigheter, och om de planerade ändringarna av kommunstrukturen, vilka motiveras med de sociala grundläggande rättigheterna, har en försvagande inverkan på de språkliga grundläggande rättigheterna, så måste den betydelse som de här grundläggande rättigheterna har vägas mot varandra. Vid avvägningen ska man beakta de eventuella alternativ genom vilka det går att garantera ett sådant befolknings- och finansieringsunderlag som organiseringen av tjänsterna förutsätter men som inte har en likadan inverkan på de språkliga rättigheterna och den kommunala demokratin som de nu planerade ändringarna av kommunindelningen har. I grundlagen har man särskilt berett sig på ett alternativ av detta slag genom bestämmelsen i 121 § 4 mom. som lyder som så: ”Om självstyrelse på större förvaltningsområden än kommuner bestäms genom lag”. Såsom det framgår av regeringens proposition till ny grundlag (RP 1/1998, s. 176) håller bestämmelsen uppsikt över administrativa områden som är ungefär lika stora som de nuvarande landskapen. Ett alternativ till att bilda större kommuner och till att minska antalet kommuner kan också vara en omvärdering av arbetsfördelningen mellan staten och kommunerna framför allt inom I kommunindelningslagen finns bestämmelser om målen för utvecklande av kommunindelningen och förutsättningarna för en ändring i kommunindelningen. Av 2 § i kommunindelningslagen framgår följande: ”När kommunindelningen utvecklas är målet en livskraftig och regionalt enhetlig kommunstruktur med en fungerande samhällsstruktur. Målet är också att en kommun ska bestå av en pendlingsregion eller någon annan sådan funktionell helhet som har ekonomiska förutsättningar och på personella resurser grundade förutsättningar att svara för ordnandet och finansieringen av servicen för kommuninvånarna”. Enligt 4 § 1 mom. i lagen kan kommunindelningen ändras, ”om ändringen förbättrar: 1) kommunens funktionella och ekonomiska förutsättningar att svara för ordnandet av service eller kommunens funktionsförmåga i övrigt, 2) servicen eller levnadsförhållandena för invånarna i området, 3) verksamhetsmöjligheterna för näringarna i området, eller 4) samhällsstrukturens funktionsduglighet i området”. I 4 § 4 mom. i kommunindelningslagen har det tagits med ett krav med utgångspunkt i 17 § 2 mom. i grundlagen vilket har följande ordalydelse: ”När kommunindelningen ändras ska den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningens möjligheter att erhålla tjänster på det egna språket tillgodoses enligt lika grunder”. I och med att de språkliga rättigheterna inte är absoluta kan man bli tvungen att väga dem mot aspekter som talar för en begränsning av eller ett försvagande av tillgodoseendet av dem. Utgångspunkten när principerna om de grundläggande rättigheterna och politiska aspekter av det slag som räknas upp i 4 § 1 mom. i kommunindelningslagen vägs mot varandra är att de förstnämnda ges företräde. De politiska aspekterna får i enlighet med det här endast realiseras inom ramen för de gränser som principerna om de grundläggande rättigheterna sätter. Såsom de allmänna förutsättningarna för att begränsa de grundläggande rättigheterna, vilka anförs i grundlagsutskottets betänkande 25/1994, visar är utgångspunkten emellertid inte undantagslös. En grundläggande rättighet kan begränsas på grundval av något som på ett särskilt och väsentligt sätt ligger i samhällets intresse. Det här rubbar inte den prioritetsordning som gäller när de olika aspekterna vägs mot varandra. Man utgår ifrån att de aspekter som stödjer sig på grundlagen har högre prioritet. Ju djupare intrång på de grundläggande rättigheterna det är fråga om desto mer vägande ska det som ligger i samhällets intresse således vara. Dessutom ska man fästa uppmärksamhet vid de övriga allmänna förutsättningarna för att begränsa de grundläggande rättigheterna, såsom nödvändighet och relativitet. Enligt dem får man inkräkta på en grundläggande rättighet endast om det är nödvändigt för att se till att omständigheten i fråga vilken ligger i samhällets intresse realiseras och om övriga alternativ som på ett mer effektivt sätt tryggar den grundläggande rättigheten inte står till buds. Även den inverkan som reformen av kommunstrukturen har på tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna förutsätter att alternativ, t.ex. självstyrelse för landskapen och omfördelning av uppgifter, beaktas. Begränsningarna av de grundläggande rättigheterna ska också stå i samklang med Finlands internationella skyldigheter att trygga de mänskliga rättigheterna. Till de här hör följande princip, som har slagits fast i stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk: ”respekt för det geografiska området för varje landsdels- eller minoritetsspråk för att trygga att gällande eller ny administrativ indelning inte utgör hinder mot främjande av ifrågavarande landsdels- eller Jag sammanfattar slutsatserna av den bedömning som jag framfört ovan på följande sätt: 1. Lagrummet 122 § 1 mom. i grundlagen ska tolkas med utgångspunkt i bestämmelsen om de grundläggande språkliga rättigheterna i 17 § 2 mom. I enlighet med det här är kravet på att vid områdesindelningar se till ”att den finsk- och svenskspråkiga befolkningens möjligheter att erhålla tjänster på det egna språket tillgodoses enligt lika grunder” en juridiskt bindande norm som också ska iakttas vid reformen som 2. Finland har anslutit sig till den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk och har därför förbundit sig till att följa principen om “respekt för det geografiska området för varje landsdels- eller minoritetsspråk för att trygga att gällande eller ny administrativ indelning inte utgör hinder mot främjande av ifrågavarande landsdels- 3. Grundlagsutskottet underströk i sitt utlåtande om revideringen av statens regionförvaltning att är viktigt att göra en grundlig bedömning av hur olika tänkbara områdesindelningar tillgodoser den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningens faktiska möjligheter att få tjänster på sitt eget språk i enlighet med grundlagens krav. Det är befogat att ställa samma krav även på reformen som gäller 4. Grundlagsutskottet har ansett att en samverkan mellan 122 § 1 mom. och 17 § i grundlagen betyder ”bland annat att om en administrativt fungerande områdesindelning kan definieras på flera alternativa sätt, förutsätter skyldigheten att tillgodose de grundläggande rättigheterna att man väljer det alternativ som bäst tillgodoser de grundläggande språkliga rättigheterna”. Förutom de övriga omständigheterna förutsätter den inverkan som reformen av kommunstrukturen har på de språkliga rättigheterna att reformen dryftas tillsammans med övriga alternativ, såsom självstyrelse för landskapen och omfördelning av uppgifterna. 5. Grundlagsutskottet underströk i sitt betänkande som gällde grundlagen, som trädde i kraft 2000, att det är ”viktigt att det i lagstiftningen beaktas att ändringar i kommunindelningen inte får påverka kommunens språkliga ställning eller försämra språkgruppernas möjligheter att klara sig på sitt eget språk.” Utlåtandet ger uttryck för den premiss som av grundlagsfästa skäl ska följas i lagstiftningen som reglerar kommunindelningen och i de beslut som fattas med stöd av den och som innebär att man ska undvika sådana ändringar av kommunindelningen vilka påverkar kommunernas språkliga ställning. Genom det betonas även principen om att ändringar inte får “försämra språkgruppernas möjligheter att klara sig på sitt eget språk”. 6. I fråga om eventuella ändringar av kommunernas språkliga ställning innebär framför allt en ändring av en enspråkigt svensk kommun och en tvåspråkig kommun till en enspråkigt finsk kommun att tillgodoseendet av de rättigheter som tryggas med stöd av 17 § 2 mom. i grundlagen försvagas. 7. Grundlagsutskottet framhöll i sitt utlåtande om revideringen av statens regionförvaltning att det med tanke på grundlagen är problematiskt med en situation där den språkliga minoriteten blir en mycket liten grupp i periferin. Utskottets bedömning om att “det finns risk för att möjligheterna för dem som hör till en språklig minoritet att få tillgång till tjänster på sitt eget språk, liksom också deras möjligheter till medinflytande i den regionala förvaltningen över lag, ställs på spel inte minst om den språkliga minoriteten blir en mycket liten grupp i periferin”, kan vara av betydelse också vid ändringar av kommunindelningen. Det här gäller förutom en ändring av kommunens språkliga ställning också situationer där en tvåspråkig kommun förblir tvåspråkig men där de svenskspråkigas andel blir markant mindre med tanke på det faktiska tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna. 8. Man kan anta att den språkliga identiteten och samhörigheten framför allt i svenskspråkiga och tvåspråkiga kommuner är ytterst viktiga faktorer för den lokala identifiering och det lokala engagemang som den kommunala demokratin förutsätter. Med anledning av det här ska som kriterier vid bedömningen av ändringar av kommunernas språkliga ställning användas den kommunala självstyrelsen, som tryggas med stöd av 121 § i grundlagen, och det däri ingående kravet på demokrati samt möjligheten att delta och utöva inflytande på det sätt som det föreskrivs om i 14 9. Vid reformen av kommunstrukturen ska de språkliga rättigheterna som det förskrivs om i 17 § 2 mom. och 122 § 1 mom. i grundlagen inte anses vara likvärdiga med politiska aspekter av det slag som räknas upp i 4 § 1 mom. i kommunindelningslagen. Man utgår ifrån att de aspekter som stödjer sig på grundlagen har högre prioritet. Om en begränsning av de grundläggande rättigheterna dock motiveras med ett tillräckligt vägande samhälleligt intresse, ska man även då bedöma nödvändigheten av begränsningen i ljuset av de tillbudsstående alternativen som på ett bättre sätt tryggar de grundläggande rättigheterna. Dessutom utgör Finlands internationella skyldigheter att trygga de mänskliga rättigheterna ett absolut hinder för begränsningarna. Till dem hör principen om ”respekt för det geografiska området för varje landsdels- eller minoritetsspråk för att trygga att gällande eller ny administrativ indelning inte utgör hinder mot främjande av ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk”.

Source: http://ft.huset.fi/Site/Data/137/Files/Kaarlo%20Tuori.pdf